Rejja

i motvind körde jag

utan ljus på evigheten

styrde tidlöst

nedför misslyckanden

                                      när det gick
                                      upp för mej
                                      att ett förlåt
                                      från djupet

                                      kunde höra mej
då kom den
vinden
jag aldrig hörde
eller såg

då kom den
ut ur tiden
och ur väggarna
från förr

 det jag hade drömt så ofta
 och i tårar grymma vänt min rygg
 förlorades för otron i min själ

 och i ljuset som nu följde
 blev allt så enkelt, tydligt

 jag gick nu lugnt på vägen
 där skuggor föll som regn

                                      mot ljuset
                                      som stod bakom
                                      alla gränsers förra murar

                                      det vikte ej för tiden
                                      den var bortom evighet

                                      Och något väldigt kändes
                                      le mot mej